Varför?
Varför har det blivit så här?
Det känns som att du försvinner.
Känns som att du inte är glad längre.
Som att du undviker mig, du säger
aldrig något. Du bara finns. Men finns
jag för dig? Har jag orksakat detta?
Är det mitt fel, att jag inte finns för dig?
Varför skulle det bli så här? Men jag kanske
har fel, bara jag som upplever det så här?
Jag vet inte jag har så många frågor.
Varför gör vi inget tillsammans längre?
Är så himla ledsen, orkar inte bry mig om
jag gråter nu fasten jag är nysminkad och snart
ska iväg, jag bryr mig inte om det förstörs. Jag sakanr dig så.
Fasten jag är med dig varje dag känns det som att vi bara
går förbi varandra utan att säga något.
Jag saknar att vara pappas flicka.
