IMTHESTAR

Ibland vaknar man upp vissa dagar och känner, nej de här var inte bra. Men att vakna upp alla dagar och känna att något kommer att hända, att oron finns där hela tiden och man är rädd över vad som ska hoppa på dig här näst. Vakna med en panikångest, den blir värre och avsluta dagen med ett gäng hjärklappningar. Sätter inte tanken igång lite? Ska något hända? Ska jag dö nu, eller lurar bara kroppen mig? Jag trot vi har en blandning av allt. Men att ständigt gå runt med något utan att veta vafan det är som trängen i kroppen på dig, sådant är jobbigt. Jobbigt att veta att vissa dagar i skolan kan man inte åka in, det går inte. Men jag har haft bra veckor nu, inte varit sjuk och bitit i det sura äpplet och tagit min röv ur sängen och gått till skolan. Då får man en stolthetskännsa och något innom dig börjar gro. Men blir det som det blir nu, att man gömmer sig för världen, så börjar ditt lilla frö att sakta sjunka tillbaka där det en gång startade. Man blir inte nöjd med sig själv för att vara hemma från skolan och gömma sig för probem och sjukhet, Men sedan var det de här med närhet, trygghet och en befrielse. För de flesta är ens mamma och pappa en trygghet, personer man kan gå till om det gör ont, de skyddar dig från ondska och hårda dagar. Klart man vill vara någon nära..
Puss på dig